julialorentzson

när jag tänker efter har jag haft en sådan jäkla tur att min ponny blivit frtisk. Min kompis har nyss fått reda på att hennes ponny är alvarligt skadad och kommer att stå tills sommaren och de vet inte om han kommer bli bra. Hon har lagt ner sin själ på denna ponnyn och hon förtjänade det verkligen inte. Det får mig att inse vilken tur jag har haft. Jag kommer förhoppningsvis att kunna rida och tävla dresyr på Bosse. Jag vet hur j*vla jobbigt det är att inte veta och så många gånger jag har mött folk som har sagt, men nu är det sista försöket va? Det kommer inte sluta väl och folk som tror att det har varit slutet och vissa som har sagt men han kommer aldrig bli ridbar igen det är bara att ge upp. Jag gav inte upp även fast jag var påväg vissa stunder och jag är så förbannat glad att jag inte gjorde det. Tänk om jag inte gett operationen en chans? Det hade jag ångrat så att jag inte hade förlåtit mig själv. Och titta nu! Jag har en frisk ponny och jag är så otroligt glad att han finns kvar i livet så att jag nästan gråter av lycka! Det för mig att känna att mna inte ska ge upp, vad som än händer det lönar sig i slutet. 

Jag tror att mång gått igenom detta och det är inte bara en kotledsinflamtion hiit eller dit utan det är hästens liv som står på spel. Man tänker inte på att man kanske aldrig kommer kunna hoppa en språng igen utan man tänker på om man kommer att få ha kvar sin bästavän i livet! Det är så sjukt svårt och jiobbigt att man knappt kan sätta ord på det. Jag och säker många fler kan säga, jag vet hur det känns.