julialorentzson

Jag har haft en hemsk vecka, verkligen. Jag har knappt orkat göra någonting men i torsdags så åkte jag över till öland för lite hoppträning. Det var länge sedan och jag tänkte att det skulla vara lite roligt. Men de fick jag äta upp. Mats var extra hårt och konsekvent och han var på mig från allra första början. Normala fall är det ingen fel med det utan jag tycker det är bra att de säger till eftersom jag vill bli bättre, det är därför jag tränar. Men just då var jag inte mentalt stark för att ta in allt det och sedan göra det också. Jag kände mig uppgiven på något sätt. Men bestämnde jag mig för att anstränga mig och verkligen försöka eftersom jag vet att allt det han säger har han rätt i. Så jäkla rätt och jag vet att gör jag som han säger kommer det att vara skillnad. När jag gjorde det gick det så himla bra. Allt satt och han hoppade så fint. Det var bara små skillnader som behövde göras. Så jag åkte ändå hem nöjd men helt slut och färdig.

 

 

Igår då så tävlade jag en 1,10m regionalt. Jag märkte att banorna var tuffare och höjden var maxad. Jag har nog alrig gått och haft så ont i magen när jag gått en bana som jag hade igår. Jag ville ha roligt och få en bra känsla samtidigt som jag ville göra bra ifrån mig. Men igår ville jag inte sitta upp och rida. Jag ville åka hem och rida ut i skogen. Men jag visste någonstans att jag var tvungen att ta mig upp på hästryggen och hoppa den där jäkla banan. Så jag gjorde det. Jag satte igång den där jäkla galoppen och red varje galoppsprång. Jag kan säga att när jag gick i mål så var jag stolt att jag lyckats ta mig dit och rida trots allt som hänt. Det var roligt när jag red. Så fort jag kom över första hindret så släppte allt och jag kunde ha roligt. Det var en bra runda också. Jag kom lite nära 7:an men annars skötte han sig galant. Dubbelnollan satt och precis utanför placering. Jag behövde det här. Få ha roligt och få tillbaka tävlingssuget. Efter den klassen åkte vi hem nöjda och glada. 

Ja nu sitter jag här och ska skriva inlägget som jag har varit rädd för att skriva länge. Skriva hur tufft det är och hur man känner. Men ärligt talat det var svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. 

 

Vi var inne med honom på kliniken för över en månad sedan och jag såg direkt att han haltade på båda fram när jag longerade honom. Då sa veterinären det jag försökt förbereda mig på innan att nu är det slut. Antingen ska han gå i en hage och skrota eller så ska han få somna in. Jag hade redan bestämt mig innan om detta beslut skulle tas mrn att bara säga orden gick bara inte. Så jag stod där och kollade på honom med gråten i halsen och orden kom inte ur munnen. Tillslut rann tårarna och jag sa att det är bäst för honom att han somnar in. Han är ingen promenad/sällskapshäst ändå och han skulle bara fara illa av det. Ja, jag kände mig hemsk men jag vet att det är det bästa för honom. 

Denna dagen var jag helt föstörd. En måndag och jag sket helt fullständigt i skolan. Jag och mamma satt hemma och kollade på film och år B&J. 

 

Jag har försökt göra det bästa av tiden som fanns kvar genom att bara mysa och gå promenader och ge han massa godis. Han har varit bortskämd helt enkelt. Så i måndags dushade vi honom och fick bort varenda smutsfläck och svansen var kritvit. Han var sååå fin. Igår så satte jag på vår fälttävlans schabrak som vi aldrig han använda på tävling och hoppade lite med honom. Sista gången, sista språnget och sista stunden. Han var så pigg och glad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Pigg och sprallig och lycklig. Han la på sig några kilo också (matvrak). 

 

Men det svåra var att säga hej då. Hur säger man hej då föralltid till sin bästa vän? En indivit som man gått igenom allt med? Att veta att man aldrig kommer få se de livfulla ögonen och den sprutande energin? Hur faan gör man? Jag kan tala om atrt jag ville aldrig lämna stallet, ville inte gå därifrån, aldrig lämna hans sida. 

Jag sov hos Maria över natten för att jag inte ville vara hemma och behövde få något att annat att tänka på. Vilket var väldigt skönt. 

 

Han fick somna in idag, min älskade ängel. Nu springer han säker på de gröna ängarna och jag vet innerst inne att han har det bra. Det är bara så jävligt svårt att släppa taget och inse att han inte finns här längre. 

Det är nu man verkligen har insett att han aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer få krama om honom igen. Det är inte förrens det hat hänt som det tar på en. Det är nu en del av mig har försvunnit. Inget är svårare än att mista en familjemedlem.

 

Han kommer alltid vara min första ponny och han kommer alltid vara min bästa vän. Jag ångrar inte en sekund att han blev min trots den tuffa resan vi har gjort. Han har lärt så otroligt mycket och utan honom hade jag inte klarat mig mentalt genom dessa åren av mitt liv. Han har gjort så att jag har kunnat gå ur sängen varje dag för att jag visste att han är det som får mig att må bra. Nej, det var inte tänkt att det skulle bli såhär och jag kan inte undgå att tänka vart vi hade varit nu om han inte blivit skadad? För han hade kapacitet. Mats tyckte verkligen om honom och frågade vart vi hade hittade honom första gången. Linda Algotsson gav honom fina lovord och han älskade att hoppa med hela sitt hjärta. Men all lycka jag fått från honom har varit guld värd. Ingen kan någonsin ge mig det han get mig under dessa åren.