julialorentzson

Hej allihopa!

Kände att jag behövde en nystart och börja om så jag har hållt på att fixa en ny blogg och jag byter därmed till Horseworld.se istället! Så klicka in på /http://julialorentzson.horseworld.se

 

Hoppas att ni följer med! 

 

Ja bloggen också. Jag har börjat gymnasiet nu. Natur på Jenny Nyström och sen dass har allting gått i ett. Jag har gjort massa saker och skolan sätter krav på en direkt. Men jag tycker om min nya klass och tror detta kommer att bli bra! Jag har tränar men Castor en hel del och på Söndag åker vi och tävlar i Karlskrona. Han har varit hos tandläkaren och fått en ny hoppsadel. Nu inväntas bara ett nytt träns! Men iaf så är jag ledsen att jag inte hunnit blogga och för att jag bara inte känner för att gå in på denna bloggen förens jag har bytt designen som jag aldrig kommer till.... Kram på er! 

Gick upp vid 4 i morse och vi åkte hlav 6. Vi var väl framme vid halv 8 och då var det bara att gå banan och hitta uppstallningen. Eftersom det var 80 starter i 1m och 128 i 1,10m så valde vi atr ta en dagsuppstallning och det var värt det. 

 

Så i 1m var han väldigt stark och jobbig på framhoppningen men hoppade dock väldigt fint. Men jag måste verkligen få igång bakbenen så att galoppen blir bättre. Iaf så blev vi dubbelnolla och det var väl två hinder jag kom väldigt tajt inpå och tappade galoppen lite men helt okej runda. tror jag kom på nr 23:e plats av alla startande! 

 

I 1,10m så hoppade han kanon på framhoppningen och lyssnade på minsta lilla och man kände tydligt att han hade varit igång innan. Jag fick bra galopp och jag fick en riktigt bra känsla. Dock var det två räcken som stod på ett taskigt ställe. Man skulle nästan rida rakt upp och vi kom nära på båda två och han petade ett av dem. Jag skulle ha rätat upp mig lite mer och han skulle lyssnat lite bättre då han inte tog mina förhållningar innan hindret men aja jag är supernöjd med tanke på alla starter och den långa väntan emellan m.m. Jag var helt slut när jag satt upp inför andra klassen så med tanke på omständigheterna så blev det en lyckad dag! 

 

En bra tävling och trevliga funktionärer och bra organiserat! 

Ja som sagt har jag varit uppe och jobbat hos Maria i två veckor (förutom när jag åkte hem till hoppkursen) Och det har varit mycket lärorika dagar. Jag har slitit som ett djur och set har varit lite stressigt kan man säga men det är jäkligt kul!

 

Jag har sett och lärt mig otroligt mycket. Från att lära en häst att gå i form till att lära en häst till att piaffa och göra galoppiruetter! Jag har behandlat hästar med IR ljus och lärt mig hur skrittmaskiner och gåband fungerar. Jag har ridit lite mest på Castor som fick en hårt träningsvecka med fokus på småhinder och styrka. Han har fått gå i skrittmaskinen också och det var ingen big deal. Vi bytte bett på honom och sen dess har han gått jättebra i hoppningen och mycket enklare i handen. Vi provade ett baucher bett och antingen funkar det eller så funkar det inte alls. 

 

Jag åkte sedan hem och hade en tre-dagars hoppkurs för Mats. Första dagen var det bara bommar och eftersom jag och Castor är mästare på bommar så gick det toppen! (Tack vare Maria). Andra dagen så var det lite mer gymnastik och serier. Han hoppade jättebra och vi kom nästan perfekt på alla hinder. Han lyssnade och jag var supernöjd. Det ända var att jag ska räta upp mig mer när jag kommer lite nära för att ge honom mer plats eftersom jag lätt kastar mig fram och kollar ner i backen utan att tänka på det. 

Tredje dagen var det banhoppning och ärligt talat så ville jag visa vad jag hade lärt mig och sätta en klockren bana. Jag tänkte på mitt överliv och hoppade en 1,20 bana med visa språng på 1,30 lätt som en plätt. Det var en väg till en oxer där jag tappade honom och han dog lite och vi kom tajt inpå men vi kom igen och hoppade som om ingenting hade hänt Det kändes jäkligt bra. Äntligen kunde jag känna mig trygg och säker på vad jag gjorde. Det märks också att all träning jag har lagt ner på hans galopp har gett resultat!!!

 

Så jag anmälde mig till Tingsryds V-plast meeting fast bara på lördag två klasser med sjukt många starter. Jag ser verkligen fram emot denna tävlingen men igår gjorde jag något klantigt och spillde te vattnet på mitt lår... Det gör farbannad ont och hela dan gick åt till att badda med kallt vatten sängliggandes. Vi åkte in till distriktsläkaren och hon sa bara att kyla hela tiden och smörja in med hydrokortizonsalva. Så nu har jag en stor blåsa ungefär som en knytnäve strax nedanför underbyxorna. Jättekul... Det var inget tal om att hoppträna igår eftersom ridbyxorna skaver och att jag var tvungen att kyla ner det konstant. Men jag fick med ett "plåster" som jag ska sätta på på lördag och hoppas verkligen att jag kan tävla. Det känns mycket bättre idag men jag vet ej hur det känns med ridbyxor på... Om jag ska tävla imorgon så måste han ridas idag. Så jagg får väl se hur ont det gör men jag ska ha ett jäkla annamma och rida imorgon. Jag bara ska. Det var tillräckligt surt att jag inte kunde träna igår. 

 

Så ja, är det inte hästen så är det ryttaren... 

 

Jag åkte upp till Maria i söndags och har jobbat i två dagar. Fullt upp hela dagarna och castor har varit jättefin. Jag har inte haft någon tid alls och därav bloggningen. Ska försöka ta mig tid men som sagt mycket jobb!

Jag får en extrem längtan efter stora internationella tävlingar när jag hör alla vänner som tävlar där nere och hur unga personer som rider storhäst har kvalat in. Jag vill också komma dit. Men jag vet också att det är en lång väg att gå men också en väg jag är villig att ta. 

Jag vet att jag kan och att jag bara måste tro mer på mig själv ha mer förtroende för att jag klarar av det. Jag har en häst med mycket kapacitet och jag vet att om vi vill så kan vi ta oss dit. Jag pratade med pappa och han sa att det är bara att träna på så kommer du dit om du vill. Det är ett långsiktigt mål jag har. Att starta en internationel tävling. Jag ska dit och jag ska kämpa för det. Jag vill kunna säga att jag jobbade som ett as och jag la ner blod, svett och tusentals tårar för att nå målet. Men det enda som hindrar mig är det mentala. Jag har väldigt lätt för att trycka ner mig själv när jag ser hur duktiga alla andra är och hur långt de komma och att alla debuterar 1,20 medans jag nöter med att hitta rätt avstånd på 1,10. Jag vet att man INTE ska göra så men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag ser allt på alla sociala medier och min föräldrar sa att: Men Julia de lägger ju aldrig upp det som går dåligt utan det som går bra. Det stämmer. Många lägger inte upp en bild på insta och skriver att de blir uteslutns osv. Jag gör inte det men ändå går jag och funderar om jag är den enda som hr svårt att se avstånd och mår dåligt över det.

 

Så det jag ska göra nu är att lägga upp en plan. Sätta upp delmål och såklart träna stenhårt. Jag har världens bästa tränare och jag vet att de kommer att hjälpa mig dit jag vill. Om det tar ett eller två år tills vi tar oss dit spelar ingen roll. Både jag och Castor är unga och vi har tid och jag vill inte stressa. Det känns inte så bra att gå in i en så stor arena och vara osäker på det man gör. Nej jag ska skaffa rutin och kunskap. Jag gör allt som krävs, jag ska dit. 

Som jag nämnde i ett inlägg så var vi uppe i mörlunda med tom transport men den var inte tom på vägen hem! Det är så att vi har lånat hem två små otroligt söts och snälla shettisar som kommer stå hemma hos oss nu! Mor och dotter som nästan ser exakt likadana ut! Förhoppningsvis kommer Hannes att komma igång med ridningen också!!!

Dagarna har varit underbara och idag åkte vi till stranden. Vi kom väl dit runt 10 tiden och stannade till halv 5 haha. Nej men det var riktigt trevligt då mina sysslingar var med. Efter det åkte vi och åt och sedan vidare till mammas moster, alltså min mormors syster. Saknar dem så mycket eftersom vi inte hinner träffas så ofta och det påminner mig så mycket om min älskade mormor som gick boer för två år sedan. Det var lite jobbigt men det var såå mysigt och jag ville inte åka hem men hästarna ville inte heller bli utan kvällsmat så vid kl 20 åkte vi hem!!! Castor fick vila och lata sig i hagen men imorgon kör vi igen! Ska även ha hand om Baricha över helgen så det blir två hästar om dagen, bara roligt enligt mig. 

 

Annars så ska jag snart sova så jag orkar med morgondagen om jag nu kan sova med min bränna (tomat hehe). Imorgon är det även lagtävling i falsterbo och RG Bengtsson är utagen såklart! Går på TV4 play för er som inte är där nere! 

Igår fick en vän till mig ta bort sin fina bästa vän. Ni vet säkert att det är Carro och att det hände en olycka med Chuck i transporten. När jag läste vad som hade hänt så började jag gråta, jag kunde heller inte somna igår kväll. Denna människan har gått igenom minst lika mycket som jag.

Jag minns så väl när hon skrev till mig 2011 och frågade om det var jag som köpt Bosse då hon hade provridit honom innan mig. Vi började prata och hon visade annonsen på Chuck och berättade att hon var helt kär i den ponnyn. Lite senare blev han hennes och vi fortsatte att hålla kontakten, hälsade på varandra när vi möttes. Jag började följa hennes blogg och har gjort det ända sen dess. jag kan inte säga att jag känner henne väl eller så men jag vet så väl vad hon har gått igenom. Allt det jobb och slit hon lagt ner på den ponny. Precis så som jag har gjort på Bosse. Sen fick jag min storhäst och strax efter det fick hon hen Corvett på foder som också är en storhäst. Nu har jag fått säga hej då till min bästa vän och strax efter fick hon också säga hej då till Chuck. Lite konstigt ändå? 

Att vi inte känner varandra så väl men ändå händer allt vid nästan samma tidpunkt?

 

Jag fick däremot något som Carro inte fick, tid. Jag fick tid att säga hej då, smälta allting och göra roliga saker innan dagen kom. Jag visste att han inte hade ont och att han var lycklig av agtt gå i hagen och äta sig mätt på gräs. Han älskade att få äta så mycket godis han ville och han var glad. Han märkte ingenting. Han åt gräs innan och njöt. Allt gick lugt till vilket gör att jag mår bättre. Mycket bättre an vad Carro gör nu. Det är förjävligt. Livet är orättvist. Men jag vet att om det är någon som klarar det så är den hon. Massa styrkekramar! 

 

 

Jag har haft en hemsk vecka, verkligen. Jag har knappt orkat göra någonting men i torsdags så åkte jag över till öland för lite hoppträning. Det var länge sedan och jag tänkte att det skulla vara lite roligt. Men de fick jag äta upp. Mats var extra hårt och konsekvent och han var på mig från allra första början. Normala fall är det ingen fel med det utan jag tycker det är bra att de säger till eftersom jag vill bli bättre, det är därför jag tränar. Men just då var jag inte mentalt stark för att ta in allt det och sedan göra det också. Jag kände mig uppgiven på något sätt. Men bestämnde jag mig för att anstränga mig och verkligen försöka eftersom jag vet att allt det han säger har han rätt i. Så jäkla rätt och jag vet att gör jag som han säger kommer det att vara skillnad. När jag gjorde det gick det så himla bra. Allt satt och han hoppade så fint. Det var bara små skillnader som behövde göras. Så jag åkte ändå hem nöjd men helt slut och färdig.

 

 

Igår då så tävlade jag en 1,10m regionalt. Jag märkte att banorna var tuffare och höjden var maxad. Jag har nog alrig gått och haft så ont i magen när jag gått en bana som jag hade igår. Jag ville ha roligt och få en bra känsla samtidigt som jag ville göra bra ifrån mig. Men igår ville jag inte sitta upp och rida. Jag ville åka hem och rida ut i skogen. Men jag visste någonstans att jag var tvungen att ta mig upp på hästryggen och hoppa den där jäkla banan. Så jag gjorde det. Jag satte igång den där jäkla galoppen och red varje galoppsprång. Jag kan säga att när jag gick i mål så var jag stolt att jag lyckats ta mig dit och rida trots allt som hänt. Det var roligt när jag red. Så fort jag kom över första hindret så släppte allt och jag kunde ha roligt. Det var en bra runda också. Jag kom lite nära 7:an men annars skötte han sig galant. Dubbelnollan satt och precis utanför placering. Jag behövde det här. Få ha roligt och få tillbaka tävlingssuget. Efter den klassen åkte vi hem nöjda och glada. 

Ja nu sitter jag här och ska skriva inlägget som jag har varit rädd för att skriva länge. Skriva hur tufft det är och hur man känner. Men ärligt talat det var svårare än vad jag någonsin kunde föreställa mig. 

 

Vi var inne med honom på kliniken för över en månad sedan och jag såg direkt att han haltade på båda fram när jag longerade honom. Då sa veterinären det jag försökt förbereda mig på innan att nu är det slut. Antingen ska han gå i en hage och skrota eller så ska han få somna in. Jag hade redan bestämt mig innan om detta beslut skulle tas mrn att bara säga orden gick bara inte. Så jag stod där och kollade på honom med gråten i halsen och orden kom inte ur munnen. Tillslut rann tårarna och jag sa att det är bäst för honom att han somnar in. Han är ingen promenad/sällskapshäst ändå och han skulle bara fara illa av det. Ja, jag kände mig hemsk men jag vet att det är det bästa för honom. 

Denna dagen var jag helt föstörd. En måndag och jag sket helt fullständigt i skolan. Jag och mamma satt hemma och kollade på film och år B&J. 

 

Jag har försökt göra det bästa av tiden som fanns kvar genom att bara mysa och gå promenader och ge han massa godis. Han har varit bortskämd helt enkelt. Så i måndags dushade vi honom och fick bort varenda smutsfläck och svansen var kritvit. Han var sååå fin. Igår så satte jag på vår fälttävlans schabrak som vi aldrig han använda på tävling och hoppade lite med honom. Sista gången, sista språnget och sista stunden. Han var så pigg och glad att han inte visste vart han skulle ta vägen. Pigg och sprallig och lycklig. Han la på sig några kilo också (matvrak). 

 

Men det svåra var att säga hej då. Hur säger man hej då föralltid till sin bästa vän? En indivit som man gått igenom allt med? Att veta att man aldrig kommer få se de livfulla ögonen och den sprutande energin? Hur faan gör man? Jag kan tala om atrt jag ville aldrig lämna stallet, ville inte gå därifrån, aldrig lämna hans sida. 

Jag sov hos Maria över natten för att jag inte ville vara hemma och behövde få något att annat att tänka på. Vilket var väldigt skönt. 

 

Han fick somna in idag, min älskade ängel. Nu springer han säker på de gröna ängarna och jag vet innerst inne att han har det bra. Det är bara så jävligt svårt att släppa taget och inse att han inte finns här längre. 

Det är nu man verkligen har insett att han aldrig kommer tillbaka, att jag aldrig kommer få krama om honom igen. Det är inte förrens det hat hänt som det tar på en. Det är nu en del av mig har försvunnit. Inget är svårare än att mista en familjemedlem.

 

Han kommer alltid vara min första ponny och han kommer alltid vara min bästa vän. Jag ångrar inte en sekund att han blev min trots den tuffa resan vi har gjort. Han har lärt så otroligt mycket och utan honom hade jag inte klarat mig mentalt genom dessa åren av mitt liv. Han har gjort så att jag har kunnat gå ur sängen varje dag för att jag visste att han är det som får mig att må bra. Nej, det var inte tänkt att det skulle bli såhär och jag kan inte undgå att tänka vart vi hade varit nu om han inte blivit skadad? För han hade kapacitet. Mats tyckte verkligen om honom och frågade vart vi hade hittade honom första gången. Linda Algotsson gav honom fina lovord och han älskade att hoppa med hela sitt hjärta. Men all lycka jag fått från honom har varit guld värd. Ingen kan någonsin ge mig det han get mig under dessa åren.

 

 

 

 

 

Rubriken beskriver min dag inpricip. En hel skolvecka väntar men en redovisning och 240 min Nationella prov i So. Happy life. Imon bär det av till kliniken med Bosse. Vi får se hur det går men jag ska inte ta ut något i förskott varken åt ena eller andra hållet. 

 

Men till något lite roligare så har jag ägt Castor i ett halvår idag!!! Tiden går fort och jag tycker vi har hunnit med mycket. Vi har startat 8 lokala klasser varav 5 är felfria och resten 4 fel (nedslag bara). Utvecklingen går framåt och jag tror vi kommer att bli ett bra team. Nu säger jag godnatt och ni får uppdatering efter klinik besöket, vi ska vara inne där vid halv 10.