julialorentzson

Nu är det februari och det är nästan ett år sedan vi upptäckte att han var halt. Det hat tagit lång tid och det har varit en jäkla resa. 

Det började med två kotledsinflamationer och en knäinflamation i frambenen. vi behandlade och han blev inte bättre så vi röntgade och såg att han hade en urkalkning och valde att behandla med tildrin ett franskt recept som vi gav form av dropp. Tildrinet gick inte på försäkringen och det var inte det billigaste. Så jag satt där själv ed min älskade ponny i 3 timmar och väntade på att droppet skulle ta slut. Det var inte roligt att sitt där och vänta och man visste inte ens om det skulle hjälpa? Sen nnär vi väl fick åka hem så skulle det ta en månad tills vi kunde åka in igen och kolla honom. Allt detta tog ca 2 månader. Vi åkte in och man vågade knappt hoppas att han skulle vara frisk. Han haltade inte och han blev friskförklarad. Det var en sån lycka som uppstod, tanken att bara få sitta på sin ponny igen var rena drömmen som blev verklighet. Jag skulle börja sätta igång honom i början på maj och det skulle ta 4 månader till vi skulle vara igång ordentligt och då skulle jag få börja hoppa. Tiden gick och de 4 månaderna var över så fort när allt gick åt skogen... igen...

 

Jag kände att något inte stämde men jag har väldigt lätt för att vara paranoid och inbilla mig saker. Men jag bad iaf vår hovslagare att böja honom och som jag misstänkte var han blockhalt på båda fram. Så vi fick åka in igen och börja om att leta vad felet var för något annat var det än kotledsinflamation eftersom jag satte igång han efter alla konstens regler och tog det så lugnt. så vi röntgade igen men de kunde inte hitta något så vi valde att göra en titthålsoperation i kotorna och se om de kunde hitta något. Det var jobbigt att lämmna ponny till operation och jag grät i timar för jag visste inte hur det skulle gå? Tänk om jag var tvungen att låta honom gå så att han slapp lida mer. Han är min bror, min bästavän, my soulmate och en familjemedlem. Han är mitt ALLT. Sådana tankar hade jag hela tiden och jag mådde skit, allt var bara ett helvete. Dagen innan så borstade jag honom läänge och jag pysslade med honom. Jag satt i boxen och bara såg på honom när han åt. Det var svårt att åka från stallet den dan.

 

De gjorde operationen och hittade en pålagring i ena benet som de tog bort och så rakade de insidan av ledkapslen i båda benen. Jag var tårögd när vi skulle hämta honom eftersom han stog på benen och jag hade varit så nervös eftersom de sövde honom osv. Men han mådde inte så bra efteråt. Han hade lite feber och ville inte äta någonting. Det knöt sig i magen när man såg bandagen på benen och hans matta ögon som var så trötta. Men jag tog dag för dag och jag fick kämpa mig igenom detta och tillslut belv han bättre och sen kom glimten i ögat tillbaka. Han fick stå i boxvila i två veckor och vi fick gå med han 10 min två ggr om dan. Vi skulle byta bandage varannan / vartredje dag. Han hade inga skor så han blev öm om fötterna när jag skulle gå med honom och han gick så försiktigt men han var så glad att få gå de där få meterna om dan och då blir man varm i hela kroppen. 

 

Vi åkte in efter två veckor och de sa att det såg bättre ut och att vi skulle komma in om en månad igen. Så han fick på sig ett par skor och jag fick gå med han längre nu och han fick gå ut i sjukhage igen. Jag gick med han 50-60min om dagen för att de hade sagt att han skulle komma igång fottare och att de var bra för honom. Men tro mig att det är inte lätt att gå men en häst som går på  två ben och drar samtidigt. Han lagrade energi till 100 hästar och såklart tog han ut detnär vi gick. Man är inte så stor och kaxig då när han bockar och stegrar. Jag gick och gick och jag tänkte nu jäklar ska jag kämpa för att det ksa bli bättre. Det fanns ett litet hopp att han skulle bli frisk en liten chans. Det höll mig uppe. 

 

Veckorna gick och vi åkte in igen. Jag drömmde om att jag skulle få lägga ut en bild på instagram och skriva: "Äntligen får an åka hem med en frisk ponny!"

När vi böjde honom och sprang fram och tillbaka så var jag förberedd på det värsta och när jag hörde de orden "Han är frisk, han haltar inte" så kunde jag knappt tro det och jag har knappt smällt det än. Äntligen. Att få sitta upp på honom var så underbart att jag inte kan sätta ord på det. 

 

Nu, ett år senare tänker jag att det har varit en jäkla resa med så många känslor att det har runnit över många gånger. Jag har utsatts för känslomässigt sammanbrott och jag har gått vid hans sida hela tiden. Därför är mitt och hans band så starkt och vi sitter ihop på något sätt. 

 

Han har en sån jäkla kapacitet och han hade viljan till det också. Vi är ett bra team och det är så synd att vi inte fått en ärlig chans att visa vad vi går för. visa alla vad vi kan och bli det "farliga ekipaget". Jag vet inte om vi kommer att kunna visa det för att jag vet inte om han håller och jag vill inte riskera att han blir skadad igen. För jag vill inte det och då är jag villig att välja bort hoppningen för dens skull. Det är därför vi köpte Castor. Eftersom jag vill hoppa och på detta sätt så kan jag det och ha kvar min älskade vän! 

 

Långt inlägg men det är vad vi har gått igenom och det var inte lätt att skriva.