julialorentzson

Nu är jag tillbaka där vi en gång var i februari i år. Tillbaka med en skadad häst. Även fast det ser hoppfullt ut känns det endå hopplöst. Dettar tid det här. Man måste låta det ta tid och jag har gjort det en gång och det gick endå inte och nu måste jag göra det igen. En gång till. Ena stunden så känner jag att jag orkar inte. Vad är det för garanti att han verkligen håller. Samtidigt som jag känner att jag kan låta det här ta hur lång tid som helst, bara han blir frisk. Jag vill inget hellre i hela världen att han ska bli frisk. kunna få ut och galoppera på fält. Tagga igång till tusen så fort han ser ett hinder och kunna få boka och springa fritt i sin egna hage. Det gör ont, det gör ont att se honom med bandage på benen och längtan efter sina kompisar när de får gå ut och han gnäggar nonstopp. Men det glädjer mig att komma till stallt varje dag och se sen där vita fluffiga ponnyn med glimten i ögat. Att han blir så glad att få gå ut och gå en runda dom där ynka 10 minutrarna varje dag. 

 

När man kollar igenom bilder videoklipp och alla rosetter vi har plockat på oss ger mig motivation. Vi har inte visat vad vi går för än. Inte ens nära. Alla fina lovord från tränare och alla träningar som satt som en smäck. Jag kommer ihåg de sista hoppträningarna då tränaren inte hade något att säga för det gick så jäkla bra. Det var klockrent och då var det svåra msv b banor som vi lekte oss igenom. Vi har tagit oss långt på bara två år. Vi har klättrar i klasserna och vi har blivit ett team. Han är min soulmate, bror, familjemedlem och bästa vän.