julialorentzson

Jag åkte upp till Maria i söndags och har jobbat i två dagar. Fullt upp hela dagarna och castor har varit jättefin. Jag har inte haft någon tid alls och därav bloggningen. Ska försöka ta mig tid men som sagt mycket jobb!

Jag får en extrem längtan efter stora internationella tävlingar när jag hör alla vänner som tävlar där nere och hur unga personer som rider storhäst har kvalat in. Jag vill också komma dit. Men jag vet också att det är en lång väg att gå men också en väg jag är villig att ta. 

Jag vet att jag kan och att jag bara måste tro mer på mig själv ha mer förtroende för att jag klarar av det. Jag har en häst med mycket kapacitet och jag vet att om vi vill så kan vi ta oss dit. Jag pratade med pappa och han sa att det är bara att träna på så kommer du dit om du vill. Det är ett långsiktigt mål jag har. Att starta en internationel tävling. Jag ska dit och jag ska kämpa för det. Jag vill kunna säga att jag jobbade som ett as och jag la ner blod, svett och tusentals tårar för att nå målet. Men det enda som hindrar mig är det mentala. Jag har väldigt lätt för att trycka ner mig själv när jag ser hur duktiga alla andra är och hur långt de komma och att alla debuterar 1,20 medans jag nöter med att hitta rätt avstånd på 1,10. Jag vet att man INTE ska göra så men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag ser allt på alla sociala medier och min föräldrar sa att: Men Julia de lägger ju aldrig upp det som går dåligt utan det som går bra. Det stämmer. Många lägger inte upp en bild på insta och skriver att de blir uteslutns osv. Jag gör inte det men ändå går jag och funderar om jag är den enda som hr svårt att se avstånd och mår dåligt över det.

 

Så det jag ska göra nu är att lägga upp en plan. Sätta upp delmål och såklart träna stenhårt. Jag har världens bästa tränare och jag vet att de kommer att hjälpa mig dit jag vill. Om det tar ett eller två år tills vi tar oss dit spelar ingen roll. Både jag och Castor är unga och vi har tid och jag vill inte stressa. Det känns inte så bra att gå in i en så stor arena och vara osäker på det man gör. Nej jag ska skaffa rutin och kunskap. Jag gör allt som krävs, jag ska dit. 

Som jag nämnde i ett inlägg så var vi uppe i mörlunda med tom transport men den var inte tom på vägen hem! Det är så att vi har lånat hem två små otroligt söts och snälla shettisar som kommer stå hemma hos oss nu! Mor och dotter som nästan ser exakt likadana ut! Förhoppningsvis kommer Hannes att komma igång med ridningen också!!!

Dagarna har varit underbara och idag åkte vi till stranden. Vi kom väl dit runt 10 tiden och stannade till halv 5 haha. Nej men det var riktigt trevligt då mina sysslingar var med. Efter det åkte vi och åt och sedan vidare till mammas moster, alltså min mormors syster. Saknar dem så mycket eftersom vi inte hinner träffas så ofta och det påminner mig så mycket om min älskade mormor som gick boer för två år sedan. Det var lite jobbigt men det var såå mysigt och jag ville inte åka hem men hästarna ville inte heller bli utan kvällsmat så vid kl 20 åkte vi hem!!! Castor fick vila och lata sig i hagen men imorgon kör vi igen! Ska även ha hand om Baricha över helgen så det blir två hästar om dagen, bara roligt enligt mig. 

 

Annars så ska jag snart sova så jag orkar med morgondagen om jag nu kan sova med min bränna (tomat hehe). Imorgon är det även lagtävling i falsterbo och RG Bengtsson är utagen såklart! Går på TV4 play för er som inte är där nere! 

Igår fick en vän till mig ta bort sin fina bästa vän. Ni vet säkert att det är Carro och att det hände en olycka med Chuck i transporten. När jag läste vad som hade hänt så började jag gråta, jag kunde heller inte somna igår kväll. Denna människan har gått igenom minst lika mycket som jag.

Jag minns så väl när hon skrev till mig 2011 och frågade om det var jag som köpt Bosse då hon hade provridit honom innan mig. Vi började prata och hon visade annonsen på Chuck och berättade att hon var helt kär i den ponnyn. Lite senare blev han hennes och vi fortsatte att hålla kontakten, hälsade på varandra när vi möttes. Jag började följa hennes blogg och har gjort det ända sen dess. jag kan inte säga att jag känner henne väl eller så men jag vet så väl vad hon har gått igenom. Allt det jobb och slit hon lagt ner på den ponny. Precis så som jag har gjort på Bosse. Sen fick jag min storhäst och strax efter det fick hon hen Corvett på foder som också är en storhäst. Nu har jag fått säga hej då till min bästa vän och strax efter fick hon också säga hej då till Chuck. Lite konstigt ändå? 

Att vi inte känner varandra så väl men ändå händer allt vid nästan samma tidpunkt?

 

Jag fick däremot något som Carro inte fick, tid. Jag fick tid att säga hej då, smälta allting och göra roliga saker innan dagen kom. Jag visste att han inte hade ont och att han var lycklig av agtt gå i hagen och äta sig mätt på gräs. Han älskade att få äta så mycket godis han ville och han var glad. Han märkte ingenting. Han åt gräs innan och njöt. Allt gick lugt till vilket gör att jag mår bättre. Mycket bättre an vad Carro gör nu. Det är förjävligt. Livet är orättvist. Men jag vet att om det är någon som klarar det så är den hon. Massa styrkekramar!