julialorentzson

Igår fick en vän till mig ta bort sin fina bästa vän. Ni vet säkert att det är Carro och att det hände en olycka med Chuck i transporten. När jag läste vad som hade hänt så började jag gråta, jag kunde heller inte somna igår kväll. Denna människan har gått igenom minst lika mycket som jag.

Jag minns så väl när hon skrev till mig 2011 och frågade om det var jag som köpt Bosse då hon hade provridit honom innan mig. Vi började prata och hon visade annonsen på Chuck och berättade att hon var helt kär i den ponnyn. Lite senare blev han hennes och vi fortsatte att hålla kontakten, hälsade på varandra när vi möttes. Jag började följa hennes blogg och har gjort det ända sen dess. jag kan inte säga att jag känner henne väl eller så men jag vet så väl vad hon har gått igenom. Allt det jobb och slit hon lagt ner på den ponny. Precis så som jag har gjort på Bosse. Sen fick jag min storhäst och strax efter det fick hon hen Corvett på foder som också är en storhäst. Nu har jag fått säga hej då till min bästa vän och strax efter fick hon också säga hej då till Chuck. Lite konstigt ändå? 

Att vi inte känner varandra så väl men ändå händer allt vid nästan samma tidpunkt?

 

Jag fick däremot något som Carro inte fick, tid. Jag fick tid att säga hej då, smälta allting och göra roliga saker innan dagen kom. Jag visste att han inte hade ont och att han var lycklig av agtt gå i hagen och äta sig mätt på gräs. Han älskade att få äta så mycket godis han ville och han var glad. Han märkte ingenting. Han åt gräs innan och njöt. Allt gick lugt till vilket gör att jag mår bättre. Mycket bättre an vad Carro gör nu. Det är förjävligt. Livet är orättvist. Men jag vet att om det är någon som klarar det så är den hon. Massa styrkekramar!