julialorentzson

Jag får en extrem längtan efter stora internationella tävlingar när jag hör alla vänner som tävlar där nere och hur unga personer som rider storhäst har kvalat in. Jag vill också komma dit. Men jag vet också att det är en lång väg att gå men också en väg jag är villig att ta. 

Jag vet att jag kan och att jag bara måste tro mer på mig själv ha mer förtroende för att jag klarar av det. Jag har en häst med mycket kapacitet och jag vet att om vi vill så kan vi ta oss dit. Jag pratade med pappa och han sa att det är bara att träna på så kommer du dit om du vill. Det är ett långsiktigt mål jag har. Att starta en internationel tävling. Jag ska dit och jag ska kämpa för det. Jag vill kunna säga att jag jobbade som ett as och jag la ner blod, svett och tusentals tårar för att nå målet. Men det enda som hindrar mig är det mentala. Jag har väldigt lätt för att trycka ner mig själv när jag ser hur duktiga alla andra är och hur långt de komma och att alla debuterar 1,20 medans jag nöter med att hitta rätt avstånd på 1,10. Jag vet att man INTE ska göra så men jag kan verkligen inte hjälpa det. Jag ser allt på alla sociala medier och min föräldrar sa att: Men Julia de lägger ju aldrig upp det som går dåligt utan det som går bra. Det stämmer. Många lägger inte upp en bild på insta och skriver att de blir uteslutns osv. Jag gör inte det men ändå går jag och funderar om jag är den enda som hr svårt att se avstånd och mår dåligt över det.

 

Så det jag ska göra nu är att lägga upp en plan. Sätta upp delmål och såklart träna stenhårt. Jag har världens bästa tränare och jag vet att de kommer att hjälpa mig dit jag vill. Om det tar ett eller två år tills vi tar oss dit spelar ingen roll. Både jag och Castor är unga och vi har tid och jag vill inte stressa. Det känns inte så bra att gå in i en så stor arena och vara osäker på det man gör. Nej jag ska skaffa rutin och kunskap. Jag gör allt som krävs, jag ska dit.