julialorentzson

Jag har haft en hemsk vecka, verkligen. Jag har knappt orkat göra någonting men i torsdags så åkte jag över till öland för lite hoppträning. Det var länge sedan och jag tänkte att det skulla vara lite roligt. Men de fick jag äta upp. Mats var extra hårt och konsekvent och han var på mig från allra första början. Normala fall är det ingen fel med det utan jag tycker det är bra att de säger till eftersom jag vill bli bättre, det är därför jag tränar. Men just då var jag inte mentalt stark för att ta in allt det och sedan göra det också. Jag kände mig uppgiven på något sätt. Men bestämnde jag mig för att anstränga mig och verkligen försöka eftersom jag vet att allt det han säger har han rätt i. Så jäkla rätt och jag vet att gör jag som han säger kommer det att vara skillnad. När jag gjorde det gick det så himla bra. Allt satt och han hoppade så fint. Det var bara små skillnader som behövde göras. Så jag åkte ändå hem nöjd men helt slut och färdig.

 

 

Igår då så tävlade jag en 1,10m regionalt. Jag märkte att banorna var tuffare och höjden var maxad. Jag har nog alrig gått och haft så ont i magen när jag gått en bana som jag hade igår. Jag ville ha roligt och få en bra känsla samtidigt som jag ville göra bra ifrån mig. Men igår ville jag inte sitta upp och rida. Jag ville åka hem och rida ut i skogen. Men jag visste någonstans att jag var tvungen att ta mig upp på hästryggen och hoppa den där jäkla banan. Så jag gjorde det. Jag satte igång den där jäkla galoppen och red varje galoppsprång. Jag kan säga att när jag gick i mål så var jag stolt att jag lyckats ta mig dit och rida trots allt som hänt. Det var roligt när jag red. Så fort jag kom över första hindret så släppte allt och jag kunde ha roligt. Det var en bra runda också. Jag kom lite nära 7:an men annars skötte han sig galant. Dubbelnollan satt och precis utanför placering. Jag behövde det här. Få ha roligt och få tillbaka tävlingssuget. Efter den klassen åkte vi hem nöjda och glada.